"Men matte, vad gör du på marken..?"
Ridpasset igår gick inget bra alls. När jag suttit upp kände jag att Spirit hade tankarna på annat håll och var allmänt okoncentrerad. Jag skyller det på mig själv, då jag mest "slöred" hela förra veckan.. Hon var stel, speciellt i höger varv, så jag började med att värma upp henne lite lätt med skritt och jogging på serpentinbågar. Vi fortsatte så en stund, och jag försökte tänka som Bella sagt till mig att göra, att variera arbetet för henne hela tiden så att hon får tänka och jobba med både huvudet och kroppen. Skritt en kortsida, kort trav en långsida, vändningar över ridbanan, volter med sidförflyttningar på öppna delen, ökat tempo i traven, kortkort skritt i saakta tempo, energisk skritt.. ja, ni fattar. Hon började hänga med mer och mer, så jag la in lite galoppfattningar för att hon skulle få göra nåt hon tyckte var roligt. Vänster galopp gick som en dans. Hon fattade rätt direkt (dvs. jag gjorde rätt direkt och sköt inte fram fel höft som jag har en dum tendens att göra..) och galopperade i ett behagligt tempo. Jag bröt av och bytte varv för att fatta höger. Jag är 99% säker på att jag slarvade i fattningen på något vis, för hon fattade återigen vänster galopp. Jag skulle bryta av, men hon låg på bettet och det tog nästan en hel långsida innan hon lyssnade på mig.. Skulle fatta ny i nästa hörnpassering, men då får Spirit fnattet och kickade till som hon gör ibland. Felet var bara att jag kom helt ur balans och kunde inte räta upp mig själv då hela sadeln gled åt sidan. Jag hade nämligen fårskinnspaden på henne, så sadeln gled runt som om hon varit en tunna! Jag klamrade mig fast på Spirits yttersida längs en hel långsida, livrädd för att ramla rakt ner på staketet som jag såg var farligt nära. Usch! Till slut genade Spirit över ett hörn, och jag släppte taget och föll. Slog mig inte men blev lite vimmelkantig. I huvudet ekade bara forna ridlärares röster "Upp igen, annars kommer du aldrig sätta dig på en häst igen!", så jag borstade av min leriga hjälm, stack foten i stigbygeln och svingade mig upp. Nu gjorde vi en ny fin fattning, och Spirit var mer koncentrerad på mig än vad hon varit under hela passet. Ska jag behöva försöka ta livet av mig för att hon ska lyssna på vad jag säger? Suck, stackars pålla. Hon blev nog mer förvånad än vad jag blev...
Idag var jag allmänt stel i min nacke och hade (har!) fortfarande oooont i ena höften efter gårdagens bravader. Jag tog in en söt Spirit från hagen, pussade och borstade på henne och bestämde mig för att longera idag. Hon gick så fint, och hon är så duktig på det! Det märks att hennes förra ägare jobbade mycket med henne från marken, för hon lyssnar bra på rösten och är väldigt lyhörd. Hon skrittade och travade runt på en fin, jämn volt utan att försöka dra ut på den öppna delen som hon har försökt nån gång förut. Gjorde snygga övergångar på kommando, och sökte sig ner i en fin och låg form. Vi höll inte på alls länge, jag slutade när jag tyckte hon gick som finast och stadigast. Efteråt gick jag in om med henne i stallet för att lägga på ett täcke. Gick sen ut om igen så lilla busfrö fick äta färskt, gott gräs. Det uppskattade hon, som den godisgris hon är.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Något liknande hände mig men ändå inte. För några veckor sen red jag en eftermiddag. Jag var trött och glömde spänna åt sadelgjorden efter att ha suttit upp. Hästen blåste upp sig rätt så mycket i boxen vid sadlingen. När vi började trava rullade jag runt med sadeln. Hästen saktade som tur var in och jag fastnade heller inte. Men min underarm var blå i en vecka efteråt. Tycker ändå jag hade tur :) Nu har jag alltid sadelgjorden i åtanke innan ett ridpass :D
Trackback
