Spirited away

Jag började rida när jag var sex år gammal, nu är jag 22. Det har passerat en hel del hästar genom mitt liv, och jag skulle gärna vilja berätta lite mer om ett par-tre stycken som satt lite djupare spår i mitt minne.

Ett liten welshponnysto på 136 cm i mankhöjd, vars liv kretsade kring maat. Jag var hennes skötare i tre år. Från det att jag var 13 tills jag var 16. Finess stod uppstallad i ett litet stall ungefär fem kilometer ifrån mitt dåvarande hem. Jag hängde i stallet varje dag tillsammans med en hel bunt andra tjejer. Finess var tre år när jag började sköta henne, och hon var tuff som ingen annan. Hon var en ängel när man red och var aldrig rädd för något, men när man hanterade henne från marken tog hon ofta kommandot och rymde även väldigt ofta.. Detta jobbade jag hårt med, och det var inte alltid en dans på rosor. Blod, svett och tårar var det.. Men ändå så älskade jag denna lilla ponny över allt annat, och hon var den första hästen som kändes som "min".

Det fina fuxstoet vars uppfödare inte hade speciellt stor fantasi när han döpte henne.. Korsning mellan halvblod och varmblod. Lady var min medryttarhäst i nästan ett år. Hon var genomgod och väldigt rolig att rida. När jag började rida henne var hon inte igång, men så småningom gav vi oss på lite längre ridturer ner till havet och hoppning på ridbanan. Men ingen häst är perfekt, inte heller Lady. Hon var riktigt svår att få tag på i hagen. Vissa dagar blev det inga ridturer alls, för den lilla damen vägrade gå in... Sen fick hon en formsvacka under våren. Vi släppte dom på bete och jag red henne ofta i skogarna runt omkring hagen. Då kom hullet och glansen i pälsen tillbaka, och hon blev så fin. När betessäsongen var över tog dock hennes ägare hem henne, och jag hade inte möjlighet att fortsätta rida henne.

Blomman var ett litet och nätt sto som jag var medryttare till efter Lady. Blomman hade jag i lite mer än ett år. Hon var väldigt fin att rida, och pigg! Som ung hade hon gått på Jägersro som galopphäst, vilket hade satt sina spår. Hon var väldigt orolig och stressad i boxen och när hon hamnade i okända situationer. Jag hade många fina stunder med Blomman, och hon var mitt andningshål under en väldigt jobbig period i mitt liv. Vi gillade allt ifrån lugna skrittturer till att racea på stranden om hösten. Blomman finns tyvärr inte mer. Hon galopperar på Trapalandas ängar efter en tragisk olycka i hagen. Fina Blommis.